Stamcellstransplantation

Mamma ligger nu inlagd och får sin “döda benmärg” behandling. Hon åkte in igår och påbörjade behandlingen direkt. Imorgon skulle hon tydligen få kaninblod ?.

Än så länge mår hon bra, får se om det blir ändring imorgon.

28 augusti blir själva transplantationen. Donatorn är en 19-åring från Tyskland.

Efter transplantationen blir det isolering i minst 3-4 veckor (om allt går perfekt). Efter kl 18 och på helger får hon gå utanför sitt rum (ut i en park).

Detta och massa annat i livet gör att det känns lite tungt nu.

Cancer är då en riktig berg och dalbana

Igår var vi uppe och hälsade på mamma och då var hon så himla pigg, igår kväll pratade pappa med henne i telefon och då var hon lika pigg.

Sen imorse var hon dålig. Hon hade ont i ryggen och magen och hade över 39 graders feber. Hon var ledsen berättade pappa och det kan jag förstå, då har vi dagen innan suttit och pratat om att hon är så pigg.

Pappa och Johan med familj var ändå uppe och hälsade på mamma idag och då satt de och fikade i dagrummet, men hon var inte lika pigg som igår. Tydligen vet de inte vad felet är så hon har fått antibiotika. De hade även röntgat lungorna men vad jag förstod så vet de inte varför hon fått feber.

Det känns ändå bra att hon är på sjukhuset, det är sådana här hastiga förlopp som är jobbiga om de kommer hemma, då måste man snabbt få iväg mamma i ambulans.

Den här sjukdomen är då sannerligen en jäkla berg och dalbana.

Jag mår skitbra

När man varit en nära döden upplevelse i tre dagar och sedan får göra en skalloperation och dränera bort blödningen, då blir man plötsligt en helt ny människa. Jag, Pappa och Johan konstaterade när vi lämnade mamma på sjukhuset att såhär pigg har hon inte varit på flera månader fast hon var sängliggande. Hon pratade, skrattade och skojade… hon var en helt ny människa om man jämför med senaste månaden. Givetvis var hon tvungen att skicka några meddelanden, ta några samtal från kompisar och gråta lite. Det är såklart känslosamt för mamma att prata med folk hon inte pratat med sen hon blev sjuk (eller som hon pratat med för ett tag sen). Det är bra för henne att få lätta lite på trycket tror jag. Att få gråta ut gör att man känner sig bättre efteråt tycker jag, skönt att lätta på jobbiga känslor.

Nu ikväll så har mamma fått sätta sig upp. Hon var nämligen tvungen att ligga  ner och inte lyfta huvudet i 24 timmar. Nu 20.30 så fick hon börja sitta upp så när jag nyss pratade med henne på messenger så drack hon kvällste, åt en macka och läste min blogg.

För er som kanske tycker att jag lägger ut mycket information och bilder om/med mamma så är det helt okej med henne. Jag behöver inte censurera något alls. För mamma blir detta också som en dagbok som hon kan kika tillbaks i. Sen exakt hur dålig hon varit och allt som hänt tänker jag inte skriva om här, en del saker är för privata men de vet mamma om då vi berättade om allt som hänt idag. För mamma är fredag-söndag innan operationen helt borta, innan det har hon koll men tre dagar när hon var så himla dålig är väck.

Nu känns det som mamma är på banan, nu skall hon bara klara av att ta sig fram för egen maskin så kommer hon strax hem, går det riktigt bra så kan det bli redan imorgon, men vi får se vad läkarna säger.

Jag spelade in en kort videosekvens med mamma för att skicka till min faster men vi valde även att dela det på min instagram @annakarlsson_75 samt på vår Facebook. Där berättar mamma att hon mår (citat) – skitbra efter operationen 🙂

En operation senare….


Akuten på Huddinge

Efter att mamma varit dålig i två dagar och knappt inte varit ur sängen så var det bara att inse att det funkar inte att hon är hemma. Idag har hon druckit kanske 10 zippar vatten och inte ätit något alls. Lördagens intag av vätska och mat var också minimalt och hon orkade bara vara uppe ca 1,5 timme på kvällen.

Vi beslutade att vi måste prata med ASIH och se till att få in mamma på sjukhuset. Efter att jag pratat med dem och de konsulterat sin läkare så fick jag ringa 112 som valde att skicka en liggande sjuktransport. Jag åkte med mamma in till Huddinge akuten där hon direkt fick komma in på eget rum.


Såhär som mamma varit dessa två dagar vill vi helst inte se henne igen…. sovandes och vill inte prata, inte äta, inte dricka.

Mamma som knappt inte pratat på hela dagen var fortsatt tyst och var rätt svår att få kontakt med. Jag satt mest och strök hennes panna och hand. Jag fick dra hela storyn för en sköterska om vad som hänt och sedan även för en läkare. De tog prover och medan vi inväntade provsvaren så gick jag upp för att köpa lite kaffe och möta upp Johan och pappa. Jag var kanske borta i 20 minuter och när vi kom ner var mamma borta. Då visade det sig att de kört henne till röntgen och när hon kom tillbaks så bestämdes det att hon skulle in på ett akutrum för att ligga uppkopplad mot blodtrycksapparat. Slutligen hamnade hon i ett bås och då kom en ny läkare och sa att mamma fått en större blödning i skallen och att läget var kritiskt. Vi fick veta att de var tvungna att skicka henne till KS Solna och till neurologen för en akut skalloperation för att dränera bort blod. Sedan blev hon flyttad till stora akutrummet där hon fick ligga kvar ett tag medan beslut togs om hon skulle sövas på Huddinge eller när hon kom fram, till slut valde de att hon skulle sövas på plats på KS Solna. Tur i oturen att hon knappt druckit och inte ätit idag…. inga problem med sövning med andra ord.

Vi fick komma in och vara med mamma på akutrummet så jag berättade för henne vad som hänt och vad som skulle ske samt att vi fick säga hej då till henne. Allting kändes så “slutgiltigt” på något vis, det var väldigt känslosamt för oss allihopa.

Mamma drog iväg i ambulans med blåljus och vi åkte efter upp till Solna.

När vi väl hittat till R13 dit hon skulle så var mamma på ett rum där och då skulle hon duschas och fixas ordning inför operationen vilket innebar att vi fick komma in och träffa henne igen innan operationen. Blev lite konstigt att liksom säga hej då en gång till. Samtidigt så såg hon så mycket piggare ut när hon fått duscha.

Vad som kändes skönt var att en läkare ringt pappa och sagt att det kommer gå bra med operationen, detta lugnade oss lite även om vi inte vågade ta ut något i förskott. Visst, det kanske är en rutinoperation för läkarna men nu hade vi leukemin som kunde stöka till det.

Vi satt och väntade på sjukhuset ett tag men sen berättade en sköterska att vi lika gärna kunde åka hem och försöka sova. Operationen skulle ta ca 40 min och de skulle ringa oss när den var klar. Eftersom man behöver mycket vila efter operationen så skulle vi ändå inte kunna träffa mamma.

Vid 19-tiden så åkte vi hemåt och ungefär samtidigt måste mamma ha åkt ner till operation för nu vid 21.30 ringde Johan och sa att läkaren ringt och operationen hade gått jättebra. Mamma hade blivit väckt efter operationen (tror man var 1 timme på uppvak) och hon var redan mycket piggare. Vilken lättnad. Känns som man kommer sova gott inatt.