Surfar runt på Aftonbladets familjsida, har inte lust att läsa bloggar just nu. Hittar en artikel om en kvinna och man som adopterade 2 pojkar från Columbia och där mamman (framgår inte hur det var för pappan) aldrig fick moderskänslor för barnen, blev mest bara struligt. Idag har de dock mötts som vuxna och inte som familj.
Fy vad tragiskt, kanske kan det bli så när barnen är såpass stora som de här killarna var (ca 4 och 6 år). Men tänk att man vågar tala om en sån här sak. Hon måste mått fruktansvärt dåligt. Kan inte ens tänka mig hur det måste ha känts för henne och för barnen, de måste ju känt av det här hela tiden, under hela sin uppväxt.
Artikeln hittar man HÄR, hon har skrivit en bok som man kan hitta på Adlibris
Ylva: Tack för din kommentar och dina tankar. Kul att få respons på inlägget.
Jag tycker det är bra att hon går ut och berättar hur hon upplever att adoptera, framförallt att hon är ärlig. Det behövs mer sådant.
Idag är det allt för många internationellt adopterade som mår dåligt och inte riktigt klarar sig i livet. Det blir till samhällsproblem i form av kriminalitet, belastning på vården, ekonomisk belastning etc. Detta går inte att blunda för.
Jag tror inte ett ögonblick på att det är fel på barnen i fråga, mycket hänvisas till det som hänt innan adoptionen. Det kommer att bli svårare att påvisa att så är fallet eftersom adoptivbarnen är några ringa månader vid ankomsten idag.
Min övertygelse är att adoptivföräldrar idag har mycket svårt att se och förstå de behov det adopterade barnet har. Adoption sker på föräldrarnas villkor för deras bästa. Man utgår lite slapphänt från att “det är iallafall tur att barnet blev adopterat till Sverige” och låter allt bero där. Detta räcker inte eftersom de adopterade barnen lever på samma villkor som övriga svenska medborgare/barn.
Andra aspekter är att adoptivföräldrarna är utseendemässigt svenska o barnet ser utländskt ut. Föräldrarna kommer ha svårt att förstå när barnet blir utsatt för rasism o främlingsfientlighet o dessutom ha svårt att hjälpa o stötta barnet i detta. Det leder till ytterligare alienering barnet o föräldern emellan. Det finns oerhört många aspekter i de svårigheter man som adoptivförälder kommer att möta.
Ytterligare en sak är att adoptivbarnen i sin tur kanske inte kommer att tycka om sina adoptivföräldrar som vuxna, detta är omöjligt för en adoptivförälder att förlika sig med eftersom adoptivföräldrar anser sig vara “goda” som tagit hit det fattiga barnet och behandlat det som sitt eget. Många adoptivföräldrar som har vuxna adoptivbarn idag är enormt besvikna och bittra över sina adopterade vuxna barn, då barnen tagit avstånd ifrån dom.
Att adoptera, vara adopterad, vara barnlös, inte kunna få barn är en livslång vånda som blossar upp emellanåt under livets gång. Det är ngt man måste acceptera och kunna leva med.
Virra: Vad härligt att det gick så bra. Jag tror det gör det i de flesta fall. Hoppas det snart kommer ett syskon… vet att väntan kan vara lång (läser lite adoptionsbloggar)
Jag har ställt mig i kö till den på biblioteket, men jag får se om jag orkar vänta eller om jag köper den.
Min systerdotter var 2år när hon kom till Sverige och är nu 3 år, jag ser inte henne som adopterad på något sätt. Hon bara blev ett med familjen med en gång. Ett syskon är på gång också, men det verkar ta sin tid. Så vi får se om T hinner få en kusin i år.
Lisen: Jag har aldrig tänkt tanken att sånt kan hända, jag har liksom trott att vill man verkligen ha barn så blir man så lycklig när det väl kommer ett barn. Vet inte om hon kanske var inställd på spädbarn och blev chockad över äldre barn….
Terese: Förstår precis vad du menar, skönt att du aldrig känt något sånt i alla fall. Det hör nog inte till vanligheterna.
Usch så tragiskt tycker jag som själv är adopterad. Kom till mina adoptivföräldrar när jag var 4 år. Men inte känt något sånt. Jag tror däremot att adotivföräldrar måste vara mer psykiska starka för att klara av att svara på barnens frågor som kommer om deras ursprung. Det krävs lite mer av en adoptivförälder tror jag. Jag skulle inte själv kunna adoptera just för att jag har lite svårt med mitt ursprung, känner inte till någonting om mina rötter och kan heller aldrig få reda på det så det känns ju såklart inte alls bra, jobbigt ibland. Pga det skulle jag aldrig kunna adoptera ett barn som har samma funderingar, kan liksom inte vara en stöttepelare då jag inte kommer underfund med mina egna känslor. Allt skulle bara bli fel i såfall. Sedan eftersom jag inte har några blodsband alls till någon så känns det väldigt viktigt för mig att få det här blodsbandet till mina barn i stället. Vet att inte blodsband betyder allt, men i min situation som inte har till någon annan så känns det såklart mer viktigt för mig att ha blodsband till någon.
Ja… lite sånt är ju jag rädd för… Det lutar nog åt att ha en värsta sortens graviditet med stora risker om det ska bli barn över huvud taget.
Lillasysteryster: Blir nog en bok som hamnar på min “önskelista” också.
Oj så hemskt… Jag läser och jag ryser! Den boken måste jag absolut köpa.